Jenny

Vad gör du egentligen på dagarna?

Leker du bara?

Gör du något annat än att resa?

Har du bara semester?

 

Frågorna ovanför är sådanna jag ofta får ställda angående mitt liv här i USA och om jobbet som Au Pair. Många ser det som att jag åkt iväg på en lång semester och att jag bara leker i ett år. Ja faktiskt, det är sant. Frågorna ställs ofta av familj, vänner men också av människor du inte ens vet existerar. Nu tänkte jag, en gång för alla, ge er ett svar så jag aldrig mer vill behöva dras med tanken att detta bara är en lek. En tillfällig lek.

 

Många ser det som en självklarhet att börja plugga direkt efter studenten. Att man ska "ta tag i livet" och "bli vuxen". Andra accepterar ett år paus och tycker man ska jobba i ett år, dels för att spara ihop lite pengar, få ett uppehåll ifrån studierna men också för att få arbetslivserfarenhet. När det kommer till framtiden och den långsiktiga planen ska du ha en bra utbildning, arbetslivserfarenhet, gärna på flera år, träna, vara bra på att laga mat, städa, ha ett socialt liv där du ska umgås med familj och vänner, festa och hinna fira födelsedagar och gå på middagar. Mitt i allt ska du ha ett förhållande, vara gift, skaffa barn och gärna allt detta innan du är, få se, 25, kanske 30 år. Ditt jobb ska gärna, eller låt säga fördelaktigt vara åtta till fem, för det är ju det som normerna säger. Och kanske är det såhär det borde se ut, eller såhär det har sett ut eller såhär många önskar att det var, men för alla oss andra som har andra drömmar, vill göra något annat och skapa vår egen väg, är det mer tillåtet att klanka ner på oss?   

 

Min dröm har alltid, så länge jag kan minnas varit inställd på USA. Att jag efter studenten ville komma så långt ifrån böcker och skola som det bara var möjligt var något jag visste tidigt. Jag ville utforska, uppleva och se vad som fanns där borta, på andra sidan. Hur det skulle gå till är något jag inte alltitd varit lika säker på, men när jag hittade att man kunde åka som Au Pair så fastnade jag direkt. Det är ett fantastiskt sätt att komma utomlands på, du får bo i en inhemsk familj vilket gör att du får en syn in i hur det riktigt livet levs, du får jobba och där med ger det dig internationell arbetslivserfarenhet, du lär dig ett språk- flytande och till råga på allt så lär du dig ofantligt mycket om dig själv. Du växer som person, får bättre självförtroende, bättre självkänsla och du träffar människor från alla världens hörn som också tänker som du.

 

Jobbet i sig upplevs väldigt olika från person till person. Jag har haft "turen" att hamna i en familj med äldre barn, vilket gör att jag inte jobbar lika mycket som många andra. Detta betyder dock inte att jag på något sätt har det lättare eller glider runt mer. Jag ställs inför situationer som andra istället inte gör och min vardag kan också vara tuff. 

 

Att jag går upp klockan 6.15 VARJE dag är en del av mitt schema. Jag väcker barn, ger dem frukost, fixar lunch och ser till att dem är redo för skolan. Där efter, när dem har lämnat huset är det dags för det där andra, vardagsfixet. Disk som ska plockas undan, rum som ska städas och tvätt som ska tvättas. När detta är gjort är jag ledig fram tills att barnen kommer hem igen vid tre och då är det snacks, läxor och aktiviteter som tar upp hela eftermiddagen och kvällen. Jag slutar oftast inte före åtta på kvällarna och då är det middag. Upp till Au Pair sysslorna gör jag även ärenden åt familjen. Det kan vara allt ifrån att hämta kemvätt, handla mat, åka till apoteket, till att titta ut och beställa kakel. Ja listan kan göras lång. Utöver detta har familjen även en hund som ska promeneras tre gånger under tiden som barnen är iväg, och det är mitt ansvar. Så även fast jag är ledig och inte behöver vara med barnen så kan jag ändå ha dagar då jag jobbar konstant från 6.15 till 20.30. Jag klagar inte och påstår inte att dessa uppgifter är speciellt svåra att hantera, i alla fall inte nu efter snart ett år. Men att påstå att jag inte jobbar och inte gör något, det vill jag inte höra. Dessutom jag är 20 år och har redan ansvar för två barn, två tonåringar. Säg hur många som skulle klara av det. 

 

Jobbet är en sak och när du är klar så kan du gå hem för dagen. Fast vänta nu, det kan jag ju inte. Jag bor ju där jag jobbar. För nästan ett år sedan stod jag på flygplatsen, redo att ta mig ann den största utmaningen hittills. Jag skulle för det första flytta hemifrån, för det andra bo hos en familj jag inte kännde, för det tredje till ett nytt, främmande land, för det fjärde till ett engelskspråkigt land och för det femte helt själv, jag kände inte någon. Allt på samma gång och detta är det många som glömmer. Visst var jag medven om detta innan men ändå, det är en stor förändring. Större än ett nytt jobb hemma. För då kan du fortfarande prata med din familj, ha kvar dina vänner och göra allt som du innan har gjort, du har en trygghetszon. Här hade jag ingen. Familjen och vännerna är ett samtal bort (något som jag uppskattar obeskrivligt mycket) men det är ändå inte samma sak. Och har du en dålig dag på skolan eller jobbet så har du, efter dagens slut någon annan stans att åka. Jag klagar inte, jag upplyser, men det finns så mycket mer bakom än vad många ser och jag tror det är lätt att glömma, men snälla, tänk först, säg sen. 

 

Resa, det är något jag gillar att göra. Jag är så otroligt tacksam för alla tillfällen jag fått och alla de platser jag besökt, men vad är det som säger att inte andra kan göra samma sak? Jag har en ledig helg varje månad, alltså tolv lediga helger på ett år. Jag sparar mina pengar, så gott det går och jag prioriterar. När jag samlat tillräckligt och har en ledig helg då väljer jag att lägga tid och pengar på att resa. Det kan du också göra. Livet är för kort för att vänta och det finns värre saker att investera i änn upplevelser, valet är ditt. Jag säger inte att man måste, resa är inte till för alla, men jag säger heller inte att det är okej att tro sig om något man inte kan historien bakom. 

 

Så kort och gott vill jag bara få fram att Au Pair jobbet och livet ifrån familj och vänner inte är en dans på rosor. Bara för att jag har regn färre gånger än var Sverige har sol eller för att jag bor i Kalifornien så betyder det inte att jag inte inte kämpar eller har dåliga dagar. Jag vill också säga till alla er där ute som inte vet vad ni vill, det är okej. Ta er tid, tro på er själva och stå på er. Vill ni något så kämpa för det! Och till er som redan vet vad ni vill, stor eloge till er och kämpa vidare. Till sist, glöm inte, alla är vi olika men alla lika unika! 

<3