När vi gjort oss hemmastadda i huset i Laguna (kvällen innen) gick vi ner för att prata med tjejen som vi bodde hos. Aldrig tidigare har jag mött en sådan fantastisk människa. Vi satt länge uppe tillsammans med Angela (hyresvärden) och hennes kompis och delade minnen och erfarenheter. Att få höra om deras liv som unga och alla saker de har upplevt, både försig men också tillsammans var en riktigt upplevelse. Några timmar (och skratt) senare var det dags för sängen. Men vi längtade redan till nästa dag då vi Angela skulle ta oss till Laguna Beach för en morgonpromenad!
 
Efter en natts sömn vaknade vi upp pigga och glada i Orange County. Lyckan som jag kände går inte med ord att beskriva. Jag vaknade bokstavligt talat upp i min dröm <3
 
Vi bytte snabbt om och tog oss sedan till Laguna Beach tillsammans med Angela. Vi gick omkring på stranden och bara njöt. Klockan var nio på morgonen och vädret var magiskt. Angela berättade ännu mer om sig själv och sitt liv och alla hennes resor genom livet. Ju mer jag hörde henne berätta, ju mer försod jag vilken fantastisk människa hon är. Allt som hon upplevt, gått igenom och uppoffrat. En riktig hjältinna.
 
Kan även tillägga att Angela bodde precis under Hillsen där Lauren Conrad och alla de andra ifrån The Hills tidigare bodde, men också att hon bodde granne med en av deltagarna i The Real Housewives of Orange County. Ball tjej! 
 
Att starta morgonen med en promenad på Laguna Beach är inte fy skam, och jag ska vara evigt tacksam för denna möjligthet. Gick bara och njöt och försökte, så gott jag kunde, att inse att jag verkligen befann mig på världens finaste ställe <3 Jag menar titta på bilderna!!
Efter en UNDERBAR promenad åkte vi tillbaka till huset för att göra oss iordning för dagen. Vi pratade ännu mer med Angela och hennes kompis innan vi for iväg på dagens uflykter. 
 
Nästa stop för dagen skulle bli ett mycket omtalat område i Laguna. Vi vet ju alla att Maria Montazami numera bor utanför LA, och när vi pratade med Angela om detta, både på morgonen och dagen innan så visade det sig att hon bodde, inte mindre än 10 minuter bort. Så var vi ju bara tvungna att köra dit för att se i vilket område. Att Marias oråde är stängt för allmänheten är nog inget jag vart särskillt förvånad över, men bara att få köra utanför var en ren lycka. Men efter att ha pratat med Angela om det så visade det sig att hon mer eller mindre kunde få in oss innanför portarna. Och för att göra en lång historia kort så lyckades hon. Vi kunde alltså ta bilen och köra in i Marias område!!!! Finner inga ord för hur jag ska beskriva detta ögonblick eller denna chans. DREAM CAME TRUE <3
 
OMG vilket område. Vilka hus. Vilka trädgårdar. Vilket ställe.

Ja ni ser ju själva hur fantastiskt detta var. Dröm. Dröm. Dröm. Var tvungen att nypa mig i armen flera gånger.
 
Efter detta historsika möte levde jag i lyckorus. Jag grät floder och kunde inte få in att jag just vart HEMMA hos Maria Montazami. Jag var inne i hennes hus. Inne, innanför dörren!! Jag såg hennes entrance, trappa till övervåningen, kök, allrum och utgången till baksidan. Hon bjöd oss även på vatten, och denna burk ska förevigt sparas <3 Jag kan nu dö lycklig. 
 
När vi lugnat ner oss något (om nu det ens var möjligt?!??!) styrde vi skutan emot New Port! Här blev det ett kort stopp. 
Av Angela blev vi också tipsade om att åka till Balboa Island. En liten ö som ligger precis bredvid New Port. Och det var nog den mysigaste plats jag någonsin besökt. Har aldrig någonsin sett något liknande. Ön hade ett litet centrum som du först åkte igenom. Det var även där vi parkerade. Sedan gick vi ner mot havet och utforskade reterade delar. Det fanns så många mysiga hus, och de flesta låg alldeles precis vid vattnet. Dessa hus hade även tillgång till en egen strand. Ja alltså alla hus hade sin egen lilla strand. Ett ställe som jag varmt rekomenderar!


Efter att ha vandrat runt och bokstavligt talat njutiv av ön så var det dags för middag. Ikväll blev det Italienskt!
Klockan började nu närma sif sex och det var dags för oss att ta oss mot LA. Men på vägen gjorde vi ett stopp på Hunington Beach för att njuta av ännu en himmelsk solnedgång. 
Kalifornien har svårslagna solnedgångar. Magiskt.
 
Småfrusna satta vi oss i bilen och körde mot LA. Japp jag skrev rätt, LA! Vi mötte upp vår värd och fick rummet som vi skulle bo i de kommande dagarna. Ett rum + badrum i de centrala delarna av LA, inte fy skam. Nu väntade en god natts sömn. Imorgon väntade ju en ny dag, med nya äventyr! Dock kommer mötet med Maria Montazami alltid ligga varmt om hjärtat <3
 
Kramar
Balboa Island, California girl, Explore, Hunington Beach, Laguna, Los Angeles, Mat, Memories For Life, New Port, Travel,
Tre månader tog det innan bomben slog ned. Ja nästan som en blixt från en klar himel. Jag fick hemlängtan. Månad fyra (oktober 2015) kan ha varit en av de tuffaste någonsin. Det var så illa att jag kollade på flyg hem, tillbaka till Sverige. 
 
Att åka hemifrån för första gången i sitt liv är inte en dans på rosor. Du lämnar tryggheten och människorna som du har omkring dig. Bara det är en utmaning. Att dessutom flytta till andra sidan jorden till en främmande familj och till ett område där du inte känner någon. 
 
De första veckorna var allt nytt, intressant och spännande. Jag var ju äntligen i USA. Att dagligen lära sig nya saker om både jobbet och området det var riktigt spännande. Träffa nya kompisar, prova nya maträtter, köra bil, sola, upptäcka amerikanska mataffärer och språket. Ja allt var ju så himla kul.
 
Men när vi kom in i månad fyra så började allt bli rutin. Jag viste hur jag skulle köra, jag har ätit på de restaurangerna jag läng drömt om, jag förstod hur värdfamiljen fungerade och jag började störa mig på småsaker och jag började komma in i allt vilket gjorde att jag helt plötsligt hade tid över att reflektera. Tänka på att som jag saknade hemma och inse hur bra jag faktiskt hade det innan detta äventyr. Ja helt plötslig började jag tvivla. Jag vaknade upp med ångest och grät mig till sömns. Inte så glamoröst. Bara den nakna sanningen. Jag ringde hem flera gånger i veckan och bara grät för att jag ville hem. Jag ville hem till tryggheten, till mammas kramar och bara få höra att allt kommer bli okej igen. 
 
Jag tog mig igenom dagarna. Med nöd och näppe. Jag kollade dagligen på flyg hem och jag var så nära. Bara ett klick bort och jag hade haft en biljett. 
 
Lika oväntat som bomben slog ner, lika fort vände det. En morgon när jag vaknade så var det som bortblåst. Jag kännde inte längre någon ångest. Det känndes helt plötsligt okej att vakna upp i mitt rum här i San Francisco. Jag insåg att jag var tvungen att ta in att jag faktiskt skulle bo här ett tag framöver och skapa migsjälv en vardag. För det går ju inte att bo i en resväska i ett år. Det går inte att hela tiden tänka, snart ska jag hem, detta är bara tillfälligt. Så jag bestämde mig för att åka till IKEA för att köpa saker till rummet som skulle göra det mer hemtrevligt. Jag pratade med min värdfamilj så att även de var medvetna om hur jag kände, vilket gjorde det lättare för dem att peppa. Jag ställde ut resväskokrna i garaget så attt jag skulle slippa se dem och jag skapade mig en rutin, en vardag. 
 
Utan min familj hemma i Sverige och mina vänner så hade jag aldrig tagit mig igenom den svacka som jag då befann mig i. Att ni hela tiden ställde upp och bara fanns där gjorde så mycket. Alla peppande ord, all energi som ni gav, ja det gjorde allt! Ni är så fantastiska och jag är så himla glad att jag har er i mitt liv. Kärlek till er <3
 
Så, blivande Au Pairer. Jag säger inte detta för att skrämmas. Jag säger inte detta för att ni ska ändra er resa och välja bort er dröm. Att åka som Au Pair och flytta till USA är det absoult bästa som jag någonsin har beslutat. Jag har lärt mig så mycket, jag har växt som person, jag har lärt känna sidor av mig själv som jag inte visste fanns, jag träffar hela tiden nya spännade människor, jag bor i en bra familj och vi gör så mycket kul. Men jag vill också påpeka att det inte kommer att bli lätt. Det kommer komma stunder då du bara vill ge upp och ta ditt pick och pack. Att leva i mörker (låter drastiskt) i en dryg månad där du aldrig tror att du kommer se ljuste är pest. Men andas, gråt och tillåt dig själv att må dåligt. För rätt som det är så blir det bättre. Jag säger inte när och jag vet inte hur. Det bara blir det. För mig tog det en månad, för dig kan det ta längre tid eller kortare, det är individuellt. Kanske har du turen att inte få någon hemlängtan alls. Men hur som helst så är du inte ensam. Prata med familjen, både den hemma i Sverige men också den som du bor hos, prata med din kontakperson och prata med dina vänner. Allt hjälper! 
 
Puss
Klockan är nu morgon hemma i Sverige och jag vill då passa på att önska er alla en riktigt God Jul!
 
Hoppas Du får en underbar dag med nära och kära. Gör mig gärna en tjänst - ät extra mycket julmat, drick extra mycket julmust, smaska på extra mycket godis, mumsa i dig extra mycket gröt/ Ris á la Malta, krama familj och vänner extra mycket och njut extra mycket. Dra även tomten i skägget en extra gång. Försök verkligen att ta vara på tiden som du ha tillsammans med dem du älskar allra mest. 
 
Min jul kommer bli helt annorlunda och inte vara sig lik. I år befinner jag mig på andra sidan jorden och vi kommer dessutom att fira julafton på en helt annan dag, nämligen den 25. Därför går mina tankar extra mycket till min familj. Mormor, morfar, mamma, pappa, Emil, syter, svåger, kusin med fru och barn, en extra God Jul till er. Jag älskar er och saknar er mer än någonsin <3
 
Massa julkramar till er ifrån San Francisco, Kalifornien, USA <3