Måndagen den 22 juni 2015 tog drömmen fart. 19 år och nykommen in i "vuxenvärlden". Närmare bestämt två veckor. Resan började dock redan hösten 2014.
 
Jag hade länge haft tankarna på USA, och om du frågar mamma är det något jag pratat om sedan liten. Au Pair kom några år senare men efter ett informationsmöte (17/9-14) stod det klart, jag ville till USA som Au Pair. Jag anmälde mig, nästan lite som en chansning. För skulle jag verkligen åka på riktigt? Nja, jag tog det nog mer som en intresseanmälan. Men jag gick på intervju (23/10-14), betalade och påbörjade min ansökan. Plötsligt blev allt mer verkligt. Jag skulle verkligen göra detta. I mars, närmare den 9 (9/3-15) hade jag bestämt mig för vilken familj jag skulle spendera det kommande året hos. Jag minns det som igår. Hela processen, allt arbete och Skype-samtalen med familjerna, de var det allra roligaste!
 
I maj (11/5-15) åkte jag och pappa till Stockholm för att fixa visum och där efter gick tiden fort. Jag hade min gymnasiebal i slutet på maj, gick på Summerburst i början på juni, firade 10-dagars, gick på kompisars studenter OCH hade min egen. Den sista terminen på gymnasiet var minst sagt hektisk, men ack så rolig. Sedan hade jag en middag med mina kompisar som en "avskedsmiddag", jag firade midsommar och jag satte mig på flyget till USA!!
 
Måndagen den 22 juni 2015 tog drömmen fart. Jag mötte upp tre andra tjejer på Landvetter som också skulle åka som Au Pairer. Vi mellanlandade i Bryssel och flög sedan vidare till New York. I Jersey bodde vi på ett hotell där stannade i tre nätter. Vi hade utbildning på dagarna och fick lära oss om allt ifrån utvecklingskurvor på barn till kulturkrockar. Det var en spännande start och vi fick även chansen att åka in till NYC i några timmar. Även maten var en spännande upplevelse. På fredagen (25/6-17) packade vi ihop och en efter en åkte vi mot flygplatsen. De som hade sin värdfamilj i NY-området mötte sina failjer där och vi andra fick ta flyget till vår destination. 
 
På torsdagkväll landade jag på SFO. Flygplatsen i San Francisco. Jag blev upphämtad av P, min värdpappa och senare under eftermiddagen fick jag träffa Dozer, hunden och S, min värdmamma. På kvällen följde jag med och hämtade barnen och det blev mitt första möte med hela familjen, familjen som jag bodde och jobbade hos under hela min tid i USA!
- - - - - - - - - - - - - 
Under mina 390 dagar fick jag uppleva så mycket. Träffa nya människor, lära känna underbara och spännande individer,  få vänner för livet som jag kom riktigt riktigt nära, åka på resor som många (även jag) bara vågat drömma om, bli riktigt duktig på ett "nytt" språk, spendera pengar på onödiga saker, skrattat, gråtit, ätit fett mycket konstig och fet mat, upplevt härliga College och frat-parties, shoppat, pluggat, gått på konserter, solat, badat, utforskat, blivit sårad, blivit älskad, blivit kär, ja listan kan göras lång. Jag har fått ett andra hem och vänner för livet, något som jag är så otroligt tacksam över. 
 
Att ta steget utanför min comfortzone och fullfölja något som jag trott på och så länge drömt om är något som jag är stolt att kunna berätta om idag. Jag är också tacksam för all stöttning jag har fått ifrån min familj hemma i Sverige, mina vänner som funnits ett samtal bort och till alla er som har fått mig att växa och tro på mig själv när jag inte alltid själv har gjort det. Denna resa, detta äventyr och denna erfarenhet är något som jag föralltid kommer bära med mig och ha varmt om hjärtat. Detta var mitt första steg i vuxenlivet och det första året har varit mer än okej. 
- - - - - - - - - - - - - 
När jag åkte till USA såg jag det som en utmaning och ett äventyr som skulle pågå i ett år. Jag skulle komma tillbaka till Sverige ett år senare och vara klar. Klar med att resa och utforska på det sätt som jag gjort. Jag förväntade mig att jag skulle vara redo att starta ett liv hemma igen med jobb eller plugg och ett eget boende. Det var vad jag hade i tankarna. Ett år gick och jag kännde mer och mer ångest över att åka hem. Vad skulle jag egentligen hem och göra?? Jag var inte redo att plugga, ja jag visste inte ens vad jag vill bli. Men skulle jag då stanna kvar och fortsätta som Au Pair. Tankarna snurrrade och stundtals var det lockande. Vad jag visste var att min familj inte skulle behöva någon mer Au Pair då barnen blivit tillräckligt stora. Skulle jag då börja om. Börja om med en ny familj, en sy stad och träffa nya vänner? Kanske skulle jag komma till en annan helt fantastik familj, men chansen var ju också att jag skulle få en mycket sämre upplevelse. Som sagt, tankarna snurrade och perioden då jag var tvungen att ta ett beslut var inte munter. Men tillslut bestämde jag mig för att minnas den fantastiska tid jag haft och återvända hem i juli, efter att jag haft min resemånad. Klokare var jag inte men det som räddade mig var att jag skulle få komma hem till Sverige och krama om min familj och mina vänner. 
 
Också, ett stort tack till alla er som har följt min resa är på bloggen och via andra sociala medier! Ni är gud! Jag hoppas också att jag kunnar vara en inspiration till någon som där ute funderar på att göra en liknande resa. Eller för er som bara vill ha lite tips. Har ni en dröm, kämpa för vad ni tror på! 
 
PUSS
 
Americans, California girl, Drömmarnas land, San Francisco, Sweden,