Jenny

Kvällen den 24 december fick jag ett oväntat mejl. Ett mejl som jag inte trodde skulle komma förrän om ett par månader. Det var en första förfrågan om jag vill förlänga mitt år här i USA. Nu nästan två månader senare är det dags att börja ta det på allvar, tiden kommer inte sakta ned.

 

Enda sen den dag då jag sökte jobbet som Au Pair så har jag vart inställd på att vara borta ett år. Och med tanken på min extrema hemlängtan den första tiden så var tanken på ens ett år outhärdlig. Ytterliggare tid fanns inte ens på kartan. Men jag kom över tröskeln och nu står jag här med fler frågetecken än någonsin.

 

Jag som precis hade vant mig vid tanken av att bo och jobba här i Kalifornien. Jag har skapat en vardag, funnit underbara vänner, hittat balansen mellan vardag, jobb och ledighet, kommit in i familjen och nu helt plötsligt ska jag behöva lämna detta. Jag är inte redo. 

 

Jag vet att min värdfamilj inte kommer behöva en Au Pair efter att mitt "kontrakt" går ut då barnen är så pass gamla och redo att ta tag i sina egna liv. Så att förläng här med dem är inte aktuellt. Men det betyder ju ändå inte att jag inte kan leta efter en ny familj. Tankarna snurrar och jag vet inte vart jag ska börja. Fördelarna att stanna är många men samtidigt finns det så mycket annat att se och som väntar där ute. Att få komma hem för ett tag, landa och träffa dem som jag saknar allra mest. Ja det är väl bara för mig att njuta lite extra, bolla idéer och skriva listor. Tids nog kommer jag nog finna det svar som jag söker. Men vad det är just nu, det vet jag inte...