Tre månader tog det innan bomben slog ned. Ja nästan som en blixt från en klar himel. Jag fick hemlängtan. Månad fyra (oktober 2015) kan ha varit en av de tuffaste någonsin. Det var så illa att jag kollade på flyg hem, tillbaka till Sverige. 
 
Att åka hemifrån för första gången i sitt liv är inte en dans på rosor. Du lämnar tryggheten och människorna som du har omkring dig. Bara det är en utmaning. Att dessutom flytta till andra sidan jorden till en främmande familj och till ett område där du inte känner någon. 
 
De första veckorna var allt nytt, intressant och spännande. Jag var ju äntligen i USA. Att dagligen lära sig nya saker om både jobbet och området det var riktigt spännande. Träffa nya kompisar, prova nya maträtter, köra bil, sola, upptäcka amerikanska mataffärer och språket. Ja allt var ju så himla kul.
 
Men när vi kom in i månad fyra så började allt bli rutin. Jag viste hur jag skulle köra, jag har ätit på de restaurangerna jag läng drömt om, jag förstod hur värdfamiljen fungerade och jag började störa mig på småsaker och jag började komma in i allt vilket gjorde att jag helt plötsligt hade tid över att reflektera. Tänka på att som jag saknade hemma och inse hur bra jag faktiskt hade det innan detta äventyr. Ja helt plötslig började jag tvivla. Jag vaknade upp med ångest och grät mig till sömns. Inte så glamoröst. Bara den nakna sanningen. Jag ringde hem flera gånger i veckan och bara grät för att jag ville hem. Jag ville hem till tryggheten, till mammas kramar och bara få höra att allt kommer bli okej igen. 
 
Jag tog mig igenom dagarna. Med nöd och näppe. Jag kollade dagligen på flyg hem och jag var så nära. Bara ett klick bort och jag hade haft en biljett. 
 
Lika oväntat som bomben slog ner, lika fort vände det. En morgon när jag vaknade så var det som bortblåst. Jag kännde inte längre någon ångest. Det känndes helt plötsligt okej att vakna upp i mitt rum här i San Francisco. Jag insåg att jag var tvungen att ta in att jag faktiskt skulle bo här ett tag framöver och skapa migsjälv en vardag. För det går ju inte att bo i en resväska i ett år. Det går inte att hela tiden tänka, snart ska jag hem, detta är bara tillfälligt. Så jag bestämde mig för att åka till IKEA för att köpa saker till rummet som skulle göra det mer hemtrevligt. Jag pratade med min värdfamilj så att även de var medvetna om hur jag kände, vilket gjorde det lättare för dem att peppa. Jag ställde ut resväskokrna i garaget så attt jag skulle slippa se dem och jag skapade mig en rutin, en vardag. 
 
Utan min familj hemma i Sverige och mina vänner så hade jag aldrig tagit mig igenom den svacka som jag då befann mig i. Att ni hela tiden ställde upp och bara fanns där gjorde så mycket. Alla peppande ord, all energi som ni gav, ja det gjorde allt! Ni är så fantastiska och jag är så himla glad att jag har er i mitt liv. Kärlek till er <3
 
Så, blivande Au Pairer. Jag säger inte detta för att skrämmas. Jag säger inte detta för att ni ska ändra er resa och välja bort er dröm. Att åka som Au Pair och flytta till USA är det absoult bästa som jag någonsin har beslutat. Jag har lärt mig så mycket, jag har växt som person, jag har lärt känna sidor av mig själv som jag inte visste fanns, jag träffar hela tiden nya spännade människor, jag bor i en bra familj och vi gör så mycket kul. Men jag vill också påpeka att det inte kommer att bli lätt. Det kommer komma stunder då du bara vill ge upp och ta ditt pick och pack. Att leva i mörker (låter drastiskt) i en dryg månad där du aldrig tror att du kommer se ljuste är pest. Men andas, gråt och tillåt dig själv att må dåligt. För rätt som det är så blir det bättre. Jag säger inte när och jag vet inte hur. Det bara blir det. För mig tog det en månad, för dig kan det ta längre tid eller kortare, det är individuellt. Kanske har du turen att inte få någon hemlängtan alls. Men hur som helst så är du inte ensam. Prata med familjen, både den hemma i Sverige men också den som du bor hos, prata med din kontakperson och prata med dina vänner. Allt hjälper! 
 
Puss

Kommentera

Publiceras ej